​

​

Utdrag 

​

"Jag ville använda den råa energi som finns i det där omedvetna, den öppna blicken, utan intentioner att förpacka det levda och betraktade in i en berättelse. I stället; ett fritt flöde av bilder med en på ytan oorga- niserad ordning, men ändå kanske med något slags osynlig logik. Jag bestämde mig för att försöka påminna mig om barnets blick och filman- det blev ett sätt att sakta komma ur mitt eget mörker och börja se värl- den på ett nytt sätt igen. Från att vara innesluten i en glaskupa där allt runt omkring är en kuliss, till att vara närvarande och uppleva verklig- heten med alla sina sinnen.

Processen blev delvis en resa in i mitt oöverskådliga privata arkiv.

​

Tankar om barndomen, det förlorade paradiset. Den känsla jag ville fånga. Som på filmens affischbild, en målning av min mamma utifrån en super-8-film med mig som barn. Jag är kanske fyra år gammal, tidigt 80- tal. Ett litet barn, med jord på kinderna. Helt uppslukad av blomman hon håller i och trycker mot näsan. Jag tror mig fortfarande minnas doften av blomman, känslan av total närvaro. Det där ögonblicket av förundran eller att vara helt uppfylld av något. Det som så lätt försvin- ner i en värld där allt ska förklaras, effektiviseras och där mitt eget liv hade förvandlats till en färd på en motorväg i alldeles för hög fart, utan att veta vart jag egentligen var på väg, med eviga bränder att släcka. Och så plötsligt en avfart och bilen stannar och allt är stilla och det finns tid och utrymme att tänka och känna efter."

​

Läs hela texten i Filmrutan nr. 1 2024.